Nu ska jag vara glad, uppåt och jäääääää*ligt käck tänkte jag när jag vaknade idag... okej, jobbet funkar det på, som vanligt så orkar man hålla skenet uppe på jobbet. Men nej då, så fort man kommer hem och stänger dörren bakom sig så trillar allt över en igen... Det är då jag kommer på att jag är ensam, heeeeelt ensam. Sitta ensam en lördag och vara 22 år känns inte bra...framför allt är det inget jag är van vid.

Loggar in på MSN, och då är han där, han som är min tyngd och bekymmer just nu.... jag vill, åh gud vad jag vill! Men det är inte lätt, jag vet så väl att det inte funkade. Men kan det funka nu? Två veckor har gått, han kanske har ändrats? Tror jag på det själv egentligen? Jag hoppas sannerligen iaf...

Louise är iaf övertygad om att så inte är fallet. Hon vill inte att jag ska bli sårad, och det vill inte jag heller. men fy vad svårt det är, han är ju ändå den jag hoppas och ville att det skulle funka med...Jag vet att jag inte kan ändå någon annan än mig själv, men om det inte riktigt är mitt fel det som varit våra problem? Ska jag hoppa in igen och försöka och kanske få gå igenom en helvetes jobbigt uppbrott igen, eller ska jag bita ihop och hoppas att saknaden ska gå över? Vad tror du?? HJÄLP MIG!!