Nu ska jag vara glad, uppåt och jäääääää*ligt käck tänkte jag när jag vaknade idag... okej, jobbet funkar det på, som vanligt så orkar man hålla skenet uppe på jobbet. Men nej då, så fort man kommer hem och stänger dörren bakom sig så trillar allt över en igen... Det är då jag kommer på att jag är ensam, heeeeelt ensam. Sitta ensam en lördag och vara 22 år känns inte bra...framför allt är det inget jag är van vid.

Loggar in på MSN, och då är han där, han som är min tyngd och bekymmer just nu.... jag vill, åh gud vad jag vill! Men det är inte lätt, jag vet så väl att det inte funkade. Men kan det funka nu? Två veckor har gått, han kanske har ändrats? Tror jag på det själv egentligen? Jag hoppas sannerligen iaf...

Louise är iaf övertygad om att så inte är fallet. Hon vill inte att jag ska bli sårad, och det vill inte jag heller. men fy vad svårt det är, han är ju ändå den jag hoppas och ville att det skulle funka med...Jag vet att jag inte kan ändå någon annan än mig själv, men om det inte riktigt är mitt fel det som varit våra problem? Ska jag hoppa in igen och försöka och kanske få gå igenom en helvetes jobbigt uppbrott igen, eller ska jag bita ihop och hoppas att saknaden ska gå över? Vad tror du?? HJÄLP MIG!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

tja fadderittan lambo!

det är lite mkt just nu, och inte så mycket som är roligt att blogga om. Därför inget bloggande nu heller.... Kanske egentligen är lika bra att lägga ner skien helt, men sen tycker jag ju att det faktiskt är roligt när jag väl gör det....   Nu gå...

...jag har ju en blogg. Det har jag typ glömt. Jag fortsätter att glömma lite till, tiolls imorron... ...

kalle uppskattade inte min fråga igår... "Var du född när Hiroshimabomben föll???"   Tydligen var det någon gång under andra världskriget, så han uppskattade visste inte det...  Jobbigt med "äldre" pojkvänner...de var för gamla för att gilla ...

behöver jag säga att jag längtar tills imorron?? Tror inte det va....:-)    ...